Mat

Det var en lustig sak jag fick höra av en av mina Japanska vänner när vi pratade om Svensk mat.
I Japan äter man inte kräftor. Tvärtom, de kan snarare ses som husdjur!
Jag har iof hört att man inte äter dem i Turkiet heller, de exporterar rubbet. Och vår Japanskalärare har fugu, Japansk giftig blåsfisk som husdjur. Men att man överhuvudtaget inte äter kräftor kom som en smärre chock. Det är nämligen inte särskillt mycket man inte äter i Japan.
Att äta goa grejer, även om man ibland kan få pröjsa lite mer, har börjat bli lite av ett intresse sen jag kom till hit. Så jag är förstås lite extra glad att jag haft chans att testa allt som jag har. Med så många hemmafruar är det knappast förvånande att matkulturen är så populär och utvecklad. Det finns otroligt mycket spännande att sätta i sig, och då har jag inte ens börjat prata om avdelningen Sötsaker!
Här är några erövringar under året:

Kyckling-sashimi
Rå kyckling i fina, välputsade bitar som man doppar i nån sås och äter ungefär som om man äter rå fisk. Minns tyvärr inte riktigt vad det var i såsen, men gott var det.

Tonfisk-natto
Natto är en slags fermenterad (rutten) böna, lite som Japans motsvarighet till surströmming dock med något svagare odör. Under fermenteringen bildas ett slags superslemmigt klistrigt slem som kan dras ut till närmast oändligt långa trådar. Trots allt detta är det fortfarande hyffsat populärt, själv har jag dock inte funnit tjusningen i det. Men jag åt det blandat med rå finhackad tonfisk en gång - supergott!

Karp
Under mitt homestay passerade vi en liten karpdam och mina värdföräldrar förklarade att det är många Japaner som har som hobby att anlägga sin egen karpdam och odla upp ett par präktiga exemplar. Sen äter man upp dem! De förstod av min min att jag inte ätit karp förut och körde förbi matbutiken på vägen hem för att plocka upp lite färsk rå karp. Man åt den som den var, skuren i lagoma skivor som man doppade i nån lite senapssyrlig sås. Med tanke på att fisken äter typ skräp, smuts och sjögräs - I Sverige har man den ibland i dammar för att hålla vattnet klart - så var det förvånansvärt gott. Rå fisk i sig tycker jag sällan smakar någonting alls, men med såsen var det perfekt.

Sjögurka
Hade erkänt svårt att hålla masken när jag fick höra vad jag hade på talriken inne på en traditionell sushirestaurang tillsammans med värdfamiljen och deras vänner. Samtidigt var jag rätt glad och nyfiken. Det var också en riktigt intressant konsistens som är svår att förklara. Närmast liknar det nog bläckfisk i det att den är fullständigt len och strukturlös, lite gummiaktig. Det känns som om tänderna borde studsa iväg men istället glider de på något vis långsamt igenom "köttet"
För jag undrar huruvida det klassas till djur- eller växtriket...
Men tja, det var egentligen inte så dumt. Jag har ätit det igen.

Sjöborre
Det här lilla djuret (?) förvånade mig en aning. Jag undrar hur det ser ut när man öppnar upp en från början, det man får på (i) tallriken är en lös, kraftigt orangefärgad...skapelse som ser ut lite som en liten säck med fiskrom. I sig själv är den lite åt det bittra hållet, jag åt det på en skål med ris tillsammans med lika delar rå laxrom. Jädrar vad gott. Mjällt är bara förnamnet.

Ostron
Jag hade aldrig ätit ostron innan jag kom till Japan och om någon hade föreslagit det så hade jag förmodligen frågat vad det fanns för alternativ. Första gången fick jag ett grillat ostron, grillat i skalet, förmodligen det vanligaste sättet att äta dem i Japan. Och det var väl okej. Smakade mycket hav och det var roligt att ha provat men det kändes inte riktigt som att jag hade gjort det på "riktigt" förns jag ätit ett rått. Och det var fortfarande inget självändamål.
Men så var vi på utflykt med kulturklassen och vår lärare hade arrangerat ett möte med en lokal ostronodlare. Han tyckte det var roligt att träffa oss och få berätta lite, hans förfader hade nämligen själv varit och pluggat ostronodling i Frankrike när det begav sig, och var den som förde med sig kulturen på riktigt till Japan. Efteråt när vi kom ut på gårdsplanen stod det ett gäng damer och grillade ostron så det stod härliga till, de hade med sig en hel tunna ostron, förmodligen fiskade samma dag och det var bara att äta så mycket man orkade. Fantastiskt gott! Jag insåg att jag troligtvis aldrig kommer ha chans att äta såpass färska ostron igen, och passade på att fråga om man kunde få dra i sig ett rått. Ostronmästaren själv log glatt och lirkade flinkt upp skalet på ett gigantiskt exemplar och räckte över. Det var knappt att det fick plats i munnen, förmodligen såg jag skräckslagen ut medans jag kämpade ner det. Betyg: Det var väl varken jättegott eller hemskt. Lite spännande, men får jag välja skulle jag nog satsa på de grillade.

Sendai's specialitet.
Jag hade ju inte kunnat åka hem utan att prova stadens stolta specialitet, välkänt i hela landet. Kotunga. Traditionellt tillsammans med soppa på svans. Nog för att det var länge sedan jag fick en redig köttbit men det här var skitgott! Det är ett väldigt kompakt kött men skuret i halvtunna skivor som dessutom skåras innan de grillas funkar det fint. Soppan var inte heller dum, en klar buljong med en bit svans i, ett par kotor, tillsammans med lite finskuren kål. Yum!

Men det behöver ju inte bara vara finsmakeri. Näst efter (eller före?) nudlar har ris med currysås blivit i det närmaste en nationalrätt. En kväll drog vi till en restaurang som serverar hela ett kilo ris med currysås som en portion. Kassörskan kunde inte hålla ansiktet när vi förkunnade att vi ville ha en tallrik var. På vägen dit försökte jag föreställa mig hur mycket det kunde vara men misslyckades.
De plockade fram sina största tallrikar, större än vad som hemma kan kallas för pizzatallrik. När de hävde upp riset insåg jag att ett kilo är en hel del. Sen kom såsen, skopa efter skopa. I skolkafeterian brukar man få en eller möjligtvis två. Men jag lyckades till min förvåning sätta i mig alltihop. Och bästa av allt var nästan priset, ca 45:- SEK.
Valde att promenera hem.

Det är få saker man inte äter i Japan.
/Jonas