Im a legal alien!

Nä jag gav upp engelskan, det var lite jobbigt ändå.
Oj så fort två veckor passerade, allting känns nyss men bloggen är evigt passé vilket jag lägger märke till varje gång jag kikar in för att läsa kommentarer. Men så har det ju hänt dubbelt så mycket också, brace yourselves;
Okej så jag har klättrat upp för ett berg, således kvalat in i ett bergsbestigargäng och funderar starkt på att skicka efter mina kängor. Och en flaska punch. Funnit en skara fotoentusiaster och hoppas på att styra upp något i den vägen också. Sen var det en måttligt häftig dansuppvisning på en skola, en massa festande och en massa nya japanska vänner (åtminstone småbekanta poster i diverse kontaktlistor - och mina ego-pr-playful style-visitkort går åt som gratismat på en studentbjudning)
En fredag testade jag att bara ta det lugnt och kura på rummet. Fick inte ett mail/mms/sms på hela dagen och kände mig genast rysligt ensam. Nuförtiden kan man känna sig ensam av att sitta själv på bussen. Mobilen går varm. Har knappt gjort ris i köket på två veckor.
Mer onsen, en sväng förbi en whiskyfabrik (och de snålade inte på drickat!) och så en J-popkonsert. J-pop är den smånya glada och glättiga japanska varianten av popmusik. Jag vet inte om just denna konserten var ett undantag men det var helt klart ett nytt koncept. Den hölls nämligen i en konserthall/auditorium vilket innebar numrerade platser och mjuka fotöljer.
Förvisso stod alla upp och klappade händer under hela konserten (orka!) men det kändes fortfarande lite smålamt. Jag såg en lycklig parvel som fått plats på första bänk och jammade järnet men det var den enda. Själva konserten var särdeles bra och jag saknade verkligen min kamera som de lyckades lura av mig i entrén. Leta efter いきものがかり (ikimonogakari)

En annan lustig grej, jag var på Sendai's förmodligen enda irländska pub. Sades ha varit ett populärt tillhåll för gaijin internationellt folk och engelskbegåvade japaner. Jag hann dock bara till avslutningspartajet innan stället stängdes. Det lustiga var inte det faktum att puben var irländsk, utan snarare det...hrm japanska sätt som baren var organiserad efter. Man köade nämligen fram till den enda kassan, beställde och betalade för det man ämnade dricka och fick så ett kvitto med könummer, varpå man ålade sig fram till själva bardisken, väntade tills man fick syn på ett bekant antal glas med bekant innehåll och bytte slutligen kvitto mot dricka.
Detta tycktes innebära en synnerligen stressfri situation för barpersonalen, som dessutom gjorde sig besväret att servera folk vid borden! I en fullkomligt fullsmockad pub! Mest stressad var nog jag i det här fallet. En guiness kostade ungefär studentpris men smakade inte riktigt lika bra som i källaren på Uplands. Och stämningen var på topp så roligt var det.

Desto vanligare är nog konceptet att ha roligt först och pröjsa sen (och själva betalningsmomentet brukar inte heller dra ner på stämningen). Jag bekantade mig snabbt med begreppet のみほだい (nomihodai) som innebär att man under en viss tid, vanligtis två timmar, får beställa vad man vill och hur mycket man vill från drinkmenyn och betalar därefter ett fast pris, nånstans runt 100 SEK. Flat-rate drinking. Det tär hårt på den skandinaviska kontingenten...
Kan kombineras med mat eller kareoke. En gång var vi på Shabu-shabu tabehodai. Samma grej, två timmar, fast pris men denna gång var det kött som bjöds. All you can eat meat.
Shabu-shabu är en måltid där man doppar ytterst tunt skuret kött i kokande vatten med grönsaker, swichar runt det ett tag och doppar i sås innan man äter. Fantastiskt gott!
Såpass att man mycket väl kan sitta och äta i flera timmar. Emellanåt smyger de in en tallrik nya grönsaker mellan köttallrikarna, och så håller man på.
Japanerna är dessutom mästare på att producera bra kött. En och annan bit kotunga har väl slunkit ner också.
För tillfället viskas det allt oftare om ett ställe som har tabehodai på tårtor och kakor...
Och så är det ju 7-timmars kareoke med gratis läsk och mjukglass. Hittils har jag mjuknat efter 3.

Idag var jag och hämtade ut mitt japanska ID-kort, kan nu stoltsera med att vara certifierad alien. (Alien registration certificate) Hittils har polisen mumlat bryskt när jag presenterat mitt svenska ID-kort =)
Jo och så blev jag känd i tv när jag flanerade på konstutställning senast: Länk

Best day ever

Ok so I've wanted to try writing in english for some time. This probably doesn't mean that i will abandon swedish, I'll keep all the juicy secrets for the homecountry ;)
As you might have noticed, my stay here started out pretty great. Still, the last couple of days have been even better.
I bought a bike. And if you'd been walking to campus here a few days you would know that it's a big deal.
The university has many campuses spread out across town, I go to two of them.
Kawauchi is a 30min walk from the dorms, not much elevation. I have most classes there. My research training and science classes are at Aobayama campus, on top of a hill, about 20 min from Kawauchi. To give you a sense of the height, when I biked down the hill at the end of the day my eyes watered from the speed and I got "lock för öronen". And for the folks in Uppsala; uppsalaknölen kan slänga sig i backen (inte jag, kanten man måste cykla upp på).
My feelings toward a bike have never been so passionate.
And people bike all over the street, on both sides and on the sidewalks where available, so there's no risk of being yelled at for casually cruising the street where it's the most comfortable (like in another student town I know of)
Second thing, my Research training began. The first day was amazing. The group feels like a big family, Prof. Yamashita bought us dinner and I got a labcoat and started fiddling in the lab right away. Basic stuff though, weighing, dissolving, filtering, calculating yield. (which I did manage to fail :) But its lots of fun, and if i just concentrate I might pick up some japanese on the way. They are doing some interesting research on new electrode materials for fuel cells, replacing the rare and expensive platinum used today.
Peculiar thing is, people stay in the lab until eleven or twelve at night, every single day. They never come in before ten in the morning though.
I was baffled about my schedule before, starting at 9am and ending at 6pm four days a week. But this week I have left the lab around 8pm and I've liked it. They told me I should just leave whenever I want to. We are having dinner together almost every day and afterwards there's a period of stray talking, people brushing their teeth etc.
Something I've unknowingly managed to break by rushing into the lab immediately.
I also noticed that every single bookshelf, machine and big bulky thing in general is fastened to the wall with wires, reminding you of the ever present risk of earthquakes. I probably shouln't tell you that the probability of...no I shouldn't.
I even started thinking that i might skip a class just to be able to spend more time hanging around in the lab. Six hours of experimental physics every week is a tempting sacrifice.

Actually, I've been writing on this blogpost for the last five days. I just don't have any time to spend in my room. It's either staying late at the lab and then getting together with some friends to watch tv-series on the kitchen flatscreen.
Or it's a welcome party somewhere. Or a night out in town. And if nothing else there's allways just a regular corridor-party waiting.

Ou! And I went to Matsushima, one of Japans three 'official scenic wonders'. Apparently the best one of them, if you ask the Sendai:ians. It is a bay filled with small islands that are covered with pinetrees, like a mini-archipelago. My expectations were probably blown out of proportions. I didn't find it supercool, but it was nice. I bet it would be even better if you had your own boat. The tourist round-trip boat was good though. Some of us fell asleep after a long days walking, I discovered the tradition of feeding the seagulls with french fries, I probably shot a hundred pictures in just an hour.
Next week I'll hike the mountains. And Im thinking of taking some daily-life pictures, its rapidly getting colder. Some days are almost too cold to just wear a t-shirt!

Reflections

Nu börjar man ju så sakteliga sjunka in i hela grejen med Japan, man kan i alla fall föreställa sig att man gör det, och det är en del lustiga grejer jag lagt märke till.
Bland det första jag tänkte på var att det inte finns några papperskorgar i stan. Typ ingenstans. Man undrar ju vart allt skräp tar vägen, för på gatan ligger det inte.

Köer
Japanarna älskar köer mer än vi gör! Det allra roligaste är när
riktigt många personer ska upp för samma rulltrappa. Man hade ju kunnat tro att folk trycker ihop sig så tätt som möjligt för att komma upp fort men så är inte fallet. Nej genast bildas en lång smal kö och man väntar snällt på att kliva på, en och en i taget, gärna på vartannat trappsteg. En och annan tonåring och businessgubbe slinker förstås förbi och går upp vid sidan om, men de flesta står.
Och har du nånsin sett en perfekt en-och-en kö slingrandes framför busstationen, 10 min innan bussen överhuvudtaget kommer?
Och eftersom de har vänstertraffik så är det omvända spelregler i rulltrappan också, om det inte är kö så ställer jag mig fortfarande spontant på högersidan och förvirrar de som vill gå förbi.

Ute på gatan är det ännu värre. Du vet hur det är när man håller på att gå in i någon som går åt motsatt håll. Du väjer vänster, den andre väjer höger, båda kör tvärt om och så håller man på så ett tag tills det löser sig. Jag får den grejen typ en gång i timmen. Och det blir nog inte lättare av att man är van vid höger- resp. vänstertraffik.
Och så känns det som att man går mot strömmen rätt ofta också.
Tidvis tassar man omkring som ett skrämt djur längs med varje vänsterkant man kan hitta. Jag som trodde jag var stadsvan...

Jag har börjat tänka på engelska ibland också. När jag väntade
på Shinkansentåget tänkte jag gång på gång "That is so totally cool". Dels den absurda längden på tåget. Dels faktumet att städpersonalen väntar på perrongen och bugar när tåget kommer, går in och gör sin grej och sen radar upp sig på perrongen och bugar för passagerarna innan de försvinner. Och sen var det en sista grej som tog ett tag att klura ut. Överallt på perrongen fanns det nämligen tejpade gångar i flourescerande grönt och rött, med pilar i dem. Har sett något liknande på tunnelbanestationerna där gula linjer indikerar om man ska hålla till höger eller vänster, så folk slipper krocka hela tiden.
Men här pekade pilarna åt samma håll.
Till slut kom jag på att tågen har "green seats" motsvarande business class. De tejpade markeringarna visade var man skulle ställa sig och köa för att hamna precis framför en dörr, var klass för sig även om båda ska in genom samma dörr. Inget lämnas åt slumpen.
Var tvungen att busa lite genom att dumpa mina väskor längst fram i min köbox eftersom jag var tidig, och sen kliva bort en bit för att fota.
Mycken förvirring följde när folk började trilla in, det är tydligt att det inte är "rätt" att paxa plats och sen gå därifrån. En del prövade att stå lite framför och lite på sidan. Men köboxens linjer gick inte att ta miste på, den slutade precis framför mina väskor och man vill inte gärna stå ensam utanför kön, så tillslut hade jag en beskedlig svans efter mig när jag fotat färdigt.

Äntligen hemma

Jag svävar på små fluffiga moln just nu. Det här stället är helt otroligt. Från vad jag läst på en blog från Sendai från förra året kunde jag se fram emot kackelackor på rummet och modemuppkoppling (vet inte vad som är värst)
Men vi hade turen att få flytta in i ett helt nybyggt hus och just nu känns det som att man är bortskämd bortom gränser. Allt är verkligen helt nytt. Köket gnistrar, har en stor platt-tv och den största diskho jag nånsin sett. Alla rummen har AC. Toaletterna har såndär rumpdush och belysningen är automatisk. Tvättmaskinerna har inbyggd tumlare. Handfaten har automatiska kranar. Och. De har bredband!
Jag är helt vild.
Och så har jag balkong. Skrattade lite när jag såg utsikten, bilder ligger uppe på Flickr.
Sängen är ju rätt hård, och kort, men för övrigt ska jag nog kunna överleva här :)
Var ett gäng som åkte till ett onsen (japanskt badhus) i lördags, jag börjar förstå varför hela landet kryllar av dem. Ofta tar de mineralrikt varmvatten från den vulkaniska berggrunden. Inte lika tokvarmt som badhuset i Asakusa, bara varmt och skönt, När man badat runt lite i de olika bassängerna och känner att mattheten tar överhanden går man och lägger sig i sovsalen ett tag. Och när man vaknar smyger man ner till restaurangen, fortfarande i yukata (badrock) och små tofflor. Mys.