Från en som var där (inte jag, en annan)

Jag har flyttat in temporärt på ett guesthouse här i Kyoto och bor i sovsal med tre andra. Började genast prata med en trevlig tysk som precis kommit från Tokyo. Han var på praktik på ett kontor på 7e våningen i Tokyo när jordbävningen slog till. Jag ville förstås gärna höra hur det var:

”Det är ju inte ovanligt att det gungar lite ibland, så när det började gick jag genast bort till fönstret för att se hur de andra höghusen såg ut (det var typ 40-våningshus i området) Men medans det ofta är över innan man har hunnit fundera färdigt på om det har börjat, så blev det just den här gången långsamt värre, och värre, och det började gnissla och låta innuti väggarna, som det aldrig gjort förr. Och det blev värre, och ännu värre. Det var en absurt syn att se antennerna på toppen av husen svaja så aggressivt att man trodde de borde gått av för länge sen. En kollega sade åt mig att ta skydd under ett skrivbord. Annars tycker man ju som utlänning att det är lite spännande och roligt med jordbävningar, men nu började det kännas lite konstigt så jag lydde snällt. Och det fortsatte bli värre. Min chef, som talar tyska men har bott i Japan i mer än 20 år, bad till gud under sitt skrivbord... ” (typ här ryser jag lite)

”...men när allt var över och vi gick ut hade huset klarat sig bra, det var bara saker från hyllor som rasat ner. Väl utanför byggnaden kom strax ett andra skalv, och det var en märklig syn att se alla höghus omkring en svaja runt som geléklumpar.”

Hans reflektion kring nyhetsrapporteringen och det som hänt var att det kändes taskigt att innerst inne veta att hundratusentals människor kämpar för att klara livhanken, medans det enda han själv under helgen fokuserat på är nyheterna kring kärnkraftsanläggningen.

Helt sant, den rapporteringen har ju till stor del överskuggat rapporteringen kring den mänskliga katastrofen. Än så länge har inte en kotte trillat av pinn av strålningsskador, och förmodligen kommer det heller inte att hända.