Mån 14 mars, ca 23:30 i Japan, 15:30 i Sverige
Redan under flygningen till Japan, och efter de första dagarna med min vän här i Osaka har jag fått många intryck och många gånger tänkt ”Det här måste jag blogga om!”. Men det har varit saker som varit helt orelaterade till Jordbävningen, och det känns ändå som att jag måste börja med den.
Runt 16-tiden landar jag i Osaka. Planet ska fortsätta med en del av passagerarna till Tokyo, men strax efter landningen ombeds samtliga att stiga av, eftersom flygplatsen i Tokyo är avstängd pga. jordbävning. Det är ju inte till någon större förvåning att jordbävningar inträffar i Japan, så jag himlar lite med ögonen till den trevliga grannen i stolen brevid, som ska vidare till Tokyo, önskar honom lycka till och hoppas att han snart kommer iväg.
I ankomsthallen står en stor grupp japaner tätt samlade i ett för övrigt ganska tomt område. Jag tror först att de väntar på nån busstur, men sen ser jag att de är samlade kring en tv-skärm. Nånting brinner. ”Aha, säkert den där jordbävningen” - men jag har fortfarande svårt att tro att det är något vidare allvarligt.
Min vän, som skulle hämta mig på flygplatsen, meddelar att en tsunamivarning var utfärdad och att det inte var rekommenderat att fara ut och åka bil. Så jag tar bussen istället. (Jo, på bron mellan flygplatsen och fastlandet slog det mig att det var en lustig lösning, men jag förmodade lugnt att om bussen går så är det väl okej att åka)
Först på bussen, när jag får ett sms från en vän i Sverige, inser jag att det är illa.
I DN brukar det bara stå om Japan när de bytt premiärminister (lite drygt en gång om året) eller när det upptäckts att ett gäng 100+ :are egentligen gått hädan sedan länge medan pensionen plockats ut av företagsamma släktingar. (mindre nogräknade hade varit en bra beskrivning, men i det här fallet var ju 100-åringarna ännu mindre noga räknade). Hursomhelst insåg jag att det ska bra mycket till för att en jordbävning i Japan ska ha nyhetsvärde i Sverige.
När jag kom fram till min vän och hans familj, där TV:n stod på hela kvällen och konstant visade nyheter från det drabbade området, fick jag veta att det var den kraftigaste jordbävningen sedan mätningarnas början, den värsta på 100 år, att den slog till bara två timmar innan jag landade, och att Sendai, där jag bott i nästan ett år, är nära nog det värst drabbade området.
Men det är först nu två dagar senare som jag känner mig verkligt berörd.
Tanken har slagit mig att det är typiskt att jag missar en historisk händelse med två timmar. Även i Osaka kändes det rejält berättade min vän. Inte något ettrigt skakande, hoppande utan ett långsamt rullande, svajande, som en kraftig sjögång, och som varade ovanligt länge, typ två minuter.
I nyhetskanalen på TV:n blinkar det och plingar så fort ett jordskalv registreras, och sändningarna avbryts för en stund med information om vilka prefekturer (län) som drabbats och om det eventuellt är någon risk för tsunami. Så man är väl medveten om att det har fortsatt skaka, och att det även varit skalv närmare Tokyo. Här har det dock inte känts nånting överhuvudtaget, så det är nog därför jag har haft en viss distans. Det är ju den vanliga media-distansen. ”Brist på mat, filtar och vatten – okej, det var ju illa, samma visa varje gång. Hjälpen kommer, sen blir det bra”
Men idag har situationen riktigt sjunkit in och för första gången kan jag känna att det är riktigt riktigt illa. Hela familjen satt och tittade på kvällsnyheterna, de gick igenom antalet saknade ort efter ort, län efter län, och det var ingen av oss som var oberörd.
Jag får sova helt själv i mormorns hus några kvarter från huset där min kompis bor, för mormorn har blivit lite glömsk och fått flytta till ett hem. Det är ett gammalt hus med tunna väggar. Det finns en katt som ofta jamar utanför, men ibland har jag varit helt säker på att den lyckats ta sig in i något rum i huset. Det är ingen värme på i huset, enligt japansk tradition finns det istället en liten värmare i varje rum, som man slår på när man är där, och slår av när man går ut. Men jag är den som gärna brassar på en massa värme om man ändå snart ska ut, så det är ruggigt kallt. Jag har två tröjor och tunn jacka när jag går ner och borstar tänderna. Jag har två täcken och då blir det varmt, men första natten hade jag en arm utanför och den blev så kall att jag knappt ville ha in den under täcket (sen satte jag på värmen lite försiktigt).
Så när jag hör att man i Sendai är utan el, utan gas, utan bränsle, då förstår jag att det måste vara riktigt kyligt. Det ligger dessutom en bra bit norrut. På nätterna blir det runt noll, på dagarna runt 5, under 10 grader. Och i Sendai verkar många hus ha klarat sig hyffsat, längre norrut är ju allt helt ödelagt. Inte ens sjukhusen har längre någon värme. Där det finns vägar och bilar har bensinen på sina håll tagit slut. I landet som förmodligen uppfann konceptet 'lean production' (inga stora kostsamma lager, istället kommer varor till butik/fabrik precis när det behövs och så mycket som behövs) dröjer det förstås inte länge förns maten tar slut på hyllorna.
I delar av landet (typ länen kring Tokyo, inte ända ner hit till Osaka) ska nu elen börja ransoneras mellan olika områden, med 2-3 timmars strömavbrott i taget som cirkuleras mellan områden och prioritetsgrupper (sjukhus, trafikljus=hög prio, gatubelysning=låg prio) för att man ska kunna in ström i de drabbade områdena.
De vänner jag har fått kontakt med i Sendai har sagt att de lever, men att de knappast kan säga att det är ”OK”
Jag ryser.
Nyttigt att för en gångs skull få en känsla av vad det är att hamna i en katastrof.
Skönt att skriva av sig.
Det kommer snart mer.
/Jonas
Här finns förresten en mycket bra artikel angående kärnkraftsverket som pajade: http://bit.ly/joehmen
