Wazuka tea-trip

I lördags var jag med på en tur till Wazuka i Uji, ett av de stora tedistrikten i Japan. Vi fick plocka vårens första skörd, ”First flush” på en ekologisk odling, äta lyxlunch med te-tema och lära oss tebryggning av den högre skolan.

Just den här sortens tur har jag velat göra länge. Nog för att man kan hitta till en teodling själv och ta lite bilder, men jag ville lära mig lite mer och för två veckor sen råkade jag se en notis med en inbjudan. När jag anmälde mig var alla platser redan fulla (jag mailade dessutom en dag försent) men kvällen innan var det en dam som ringde och sade att det blivit en plats ledig och att jag kunde få följa med.

Turen ordnades av Kamogawakai, en grupp av 25 damer som anordnar utflykter eller besök på olika ställen i Kyoto en gång i månaden för kulturellt utbyte, ordnar lite tolk och översättning på engelska, och bjuder in utlänningar i Kyoto. Det var ett gäng utbytesstudenter, men fler med varierande bakgrund, alltifrån hemmafruar till proffessorer. Roligt med en blandad skara. Det var tillochmed en svensk tjej från Uppsala med, som var här på utbyte. Nästan alla talade japanska i någon mån och var glada för en chans att öva.

Först var det teplockning. Alla fick varsin korg, och en man visade vilken del av busken man skulle ta, de yttersta tre bladen på varje skott, och hur man skulle använda det rätta knycket när man plockade. Eftersom vår odling (en ganska liten plätt) var ekologiskt odlad var det helt okej att smaka på bladen. Det märktes att större och grövre blad smakade annorlunda än de riktigt små och späda. Inte direkt bittert, ungefär som någon typ av sallad. Under ett år skördar man tre gånger; vår, sommar och höst, men det är den första skörden, sk. First flush som används till de finaste teerna. Förmodligen blir bladen grövre och mindre smakrika frammåt hösten.

Det var ett väldigt fint område, mycket berg, här och där täckta av ytterst jämna rader av ljusgröna tebuskar. Tyvärr var schemat späckat, så jag hann inte ta så mycket bilder som jag hade velat, men det var så fint att jag kan tänka mig att åka tillbaks bara för att flanera omkring och titta.

Vi fick lunch på ett traditionellt ställe med låga bord på golvet. Man fick ett stort sätt med olika små rätter, många med någon form av teblad inblandade. Gott och lyxigt. Därefter visade Wazuka Tea Friends hur man kunde variera mängen te, vatten, temperatur och dragningstid för att dra fram olika smaker, så att man skulle kunna brygga sitt te precis så som man vill ha det. Alla hade varsitt litet set med allt som behövdes. Vi gjorde 5 dragningar på samma teblad, med ökande temperatur, kortare tid, och mer vatten och det var fortfarande massor av smak och färg kvar i sista koppen. Innan vi drack upp femte koppen bad instruktören oss till allas förvåning att mumsa i oss tebladen! A- och B-vitaminerna var nämligen kvar och de var ju synd att kasta bort. Det var riktigt späda blad från årets skörd, inga dåliga grejer, så jag tyckte det var helt okej. Man fick även prova att äta dem tillsammans med någon typ av vinäger. Det var inte heller dumt, men min granne tyckte det var synd på den goda vinägern att man var tvungen att blanda in tebladen. De hade förresten fantastiskt gott vatten där ute på landet, för mig smakade det nästan som sockervatten.

Alla teblad som vi plockat fick vi behålla och ta med oss hem, så innan vi vände hemmåt förklarade teproffsen hur man kunde bereda och torka bladen hemma för att kunna använda dem till te. I Japan ångas teet efter plockning för att stoppa oxidationen och förhindra att bladen blir bruna (svart te, typ english breakfast) Hade man ingen ång-kastrullgrej hemma gick det bra med microvågsugnen :)

Sen kunde man torka bladen långsamt i stekpanna, men man skulle samtidigt gnida och rulla bladen. Så jag pillade och fixade när jag kom hem, och resultatet blev riktigt bra. Det tar mycket längre tid för bladen att mjukna och släppa ifrån sig smak, men det smakar ljuvligt och bladen håller sig härligt gröna och fräscha, och räcker till långt fler bryggningar än köpe-te.

Roligt att kunna njuta av lite handplockat ekologiskt first flush från trakten där man bor en söndagmorgon :)

Boende

, "
Jag hasade mig ner till "Lounge:en" efter lunch idag i hopp om att få tag på lite internet. Möttes av en skylt som informerade om att internet var avstängt i en vecka på grund av fildelning. Det var iof inte till någon större förvåning, för lite mer än en vecka sen satt jag och kurade i studierummet (där det finns internet via kabel) nästan en hel dag - under hela dagen stod en dator brevid mig med två externa usb-diskar och purrade, det var knappast för att ladda batterierna.
Hursomhelst, jag hade uppenbarligen akut internetbrist, så jag provade mitt sista kort i rockärmen - ett McDonald's precis i närheten. Hade hört att de brukar ha gott om uppkopplingsmöjligheter, i alla fall i Japan. Bingo! Det är inte gratis för alla, men jag har tillgång via min teleoperatör. En app på telefonen var allt som behövdes. Trevligt att inte behöva åka hela vägen till labbet (en knapp timme) för att få lite kontakt med omvärlden. Donken var kanske inte mitt förstahandsval som stammishåla, men jag misstänker att det kan bli fler turer hit.

Jag var ledig första veckan i maj, Golden Week kallas den i Japan. Det är ett gäng olika helgdagar, som alla styrs efter lite olika regler (typ första måndagen i månaden, x antal dagar från fullmåne osv) så de hamnar lite olika från år till år. Ibland är de utspridda, och japanska företag verkar inte generösa med klämdagar, men i år låg de väl uppradade från ena fredagen till och med följande torsdag (ej klämdag på fredag!) Jag passade på att ta lite cykelturer, bla.a till Uji, ett av de stora tedistrikten i Japan. Och så hade jag precis fått kängorna hitskickade från Sverige, så det blev två heldagsturer i bergen kring Kyoto. Har en lonelyplanet-bok som jag fick sist jag var här, "Hiking in Japan" som har fantastiskt mycket och bra information.

Igår var jag inne i stan för att börja leta efter en lägenhet, tänkte ha ett nytt boende fixat när Josse kommer hit i september. Det var en positiv överraskning, verkar finnas gott om lediga rum att välja på inne i stan, nära de tågstationer vi vill bo vid, och det verkar som att det är först-till-kvarn som gäller - hittar man en lägenhet man vill ha hör man av sig till hyresvärden och sen rullar det på (förmodar jag). Tidigare var jag rädd att alla hyresvärdar krävde 2-årskontrakt, det står nästan alltid så i annonserna, men det verkar oftast gå att lösa om man bara ringer och frågar. Två rum o kök på 36 kvadrat några minuter från stationen kostar runt 4700 SEK i månaden. Fick även tips på en firma som hyr ut allt möjligt från möbler till tvättmaskiner, skönt att slippa köpa och framförallt krångla med att sälja när man ska åka hem. Nu gäller det bara att hitta det perfekta stället, svårast av allt är nog att välja...

Japanska konversationer

Jag tog en sväng till universitetsbiblioteket häromdagen för att se efter vad som fanns inom ämnet organisk kemi, skrivet på engelska (en knapp hyllmeter). På en annan hylla i engelska hörnan hittade jag några böcker om japanska och började bläddra lite. I en gammal bok, "How to speak politely in Japanese" hittade jag en del intressanta utläggningar:

Det verkar som att engelskan och japanskan har lite olika modeller för hur en konversation ser ut. De förklarade det såhär: I engelskan har man ofta en dialog, där person A gör ett uttalande, en åsikt, person B svarar med en annan osv. I japanskan har istället ofta något som kan liknas vid en delad monolog, där båda personerna växelvis deltar i att slutföra en tes.

En aspekt av detta kallas Aizuchi:

"about every 20 syllables, the speaker slows down and softens his speach to give room for the listener to respond with an aizuchi-word."

Det motsvaras väl i svenskan av ord som "mhm", "jaha", "jo det är sant" men i japanskan verkar det vara en väldigt viktig del av konversationer.

"the absence means that the listener has not understood or does not want to continue the conversation. "

Så om man inte fyller på med några ord vid givna tillfällen så blir den som pratar snart orolig och obekväm. Och här var en riktigt lustig observation:

"Sometimes the listener changes his aizuchi words from more polite ones to less polite ones to show that he is so absorbed in what the speaker is saying that he has forgotten all considerations of politeness."

Men den kanske största skillnaden är att det i japanskan betraktas som ett tecken på aktivt lyssnande och intresse när man avslutar någon annans meningar, medan det i engelskan ses som ohyfsat annat än om den som talar uppenbarligen söker efter ord. Det stod att man i Japan ofta trivs tillsammans med personer som har liknande erfarenheter, och det är just i de situationerna som man bäst kan gissa vad den andra personen håller på att säga, och således avsluta varandras meningar på rätt sätt. Och när man kan göra det, då känns det fint. Höjden av feel-good är när en hel grupp kan delta i samma konversation och fylla i varandras uttalanden, hela tiden med saker som de andra kan hålla med om, typ: (a):”hm, klockan börjar bli..” (b):”...lunchtid, ska vi gå ut o äta på...” (c):”..Nisses på hörnet, de har ju soppa på torsdagar”

Det stod också att vad vi västerlänningar uppfattar som att prata i ofullständiga meningar snarare ses som en artig inbjudan till övriga att avsluta meningen, och på samma gång ge dem möjlighet att uttrycka sina egna åsikter eller viljor. På ett kontor skulle någon kunna säga:

”Teet är klart så...” så att någon skulle kunna svara ”ja då dricker vi te!”

Men ännu bättre vore att säga: ”Teet är klart men...” så att chefen skulle kunna svara ”...just nu är det lite mycket att göra, så...” ”...det passar bättre lite senare, jag förstår” Det gäller att vara indirekt.

På tal om indirekt, att nämna precisa antal, tider och liknande är heller inte så artigt. Även om man vill ha precis fyra äpplen så ber man om ungefär fyra, för att lämna lite marginal åt lyssnaren. På samma sätt säger man att man kan ses ungefär imorgon, eller att man behöver låna ungefär 349 kronor till en bok man vill köpa.

Slutligen är man tydligen sällan tackam, bättre då att be om ursäkt.

Har man varit gäst hos någon ber man så mycket om ursäkt för att man tagit upp tid och plats, eller för att man stannat alldeles för länge och ställt till med besvär. På detta svarar värden att den är ledsen att den inte kunde uppbringa bättre underhållning eller godare mat än det som bjöds.

Fast man menar ju tack egentligen.

Och så den lämpliga frasen för att tacka för senast:

"Senjitsu-wa shitsure-itashimashita” (lit. I was rude the other day) :)

Från och med imorrn har jag 10 dagar ledigt. Vet inte vad jag ska ta mig till.

Det kommer nog lite bilder snart.

Hälsningar

/Jonas

Nya vardagen

Senaste tiden har jag haft färre och tillfällen att komma åt internet. Jag har ju ingen anslutning på rummet (kräver helårskontrakt) och det fria trådlösa nätverket i allrummet är numer oftast överbelastat. Så nu är labbet min enda tillflyktsort. Och det är väl som sig bör...

Sedan sist har jag hunnit börja mina kurser, kommit igång på labbet och träffat ett par nya vänner.

Varje kurs består av ett 90min-pass i veckan under en termin, så man läser en lagom mängd kurser samtidigt, och så dunkar man igenom lika många sluttentor innan man får gå på lov. På min kurs i avancerad organisk kemi är vi två stycken, jag och en japansk tjej som vill förbättra sin engelska.

På sistone är det tydligen något som alla japanska företag frågar efter – engelskakunskaper. (Utlänningar kommer dock inte undan så lätt, bland dem mäts man förstås efter sina japanskakunskaper) På materialkemikursen är vi tre, en fransos och en mexikan. Annars har jag knappt sett en enda västerlänning på campus. Det engelskspråkiga masterprogrammet är uppenbarligen hyffsat nytt, hittils är det nog mest studenter från Kina och Korea som vågat sig hit. Man känner sig lite som en pionjär.

Labbet var lite av en förvåning. Vi sitter tio personer vid ett långt skrivbord längs med ena väggen, precis bakom är det öppna bänkar för kemikalier och allmänt pill, och i ena hörnet står två gigantiska gamla dragskåp. Det blir lite bullrigt, men luktar oftast inte så illa.

Skiljer sig ju lite från Uppsala, där alla hade varsitt dragskåp, allt förvarades i ventilerade skåp och man hade skrivbord i separat rum. Att äta eller dricka inne på labbet var förbjudet, blotta tanken på det har alltid gett mig en konstig känsla i magen. Nu smusslar jag glatt chokladbitar från skrivbordslådan som alla andra – i alla fall de dagar jag inte stått vid dragskåpet.

Bilder på flickr.com/jspyro.

Japanerna undrar alltid om det inte är kallt i Sverige, och på sistone har jag börjat svara att jag aldrig frusit så mycket som här i Kyoto. När jag kom hit var det ju kallt mest jämt och det var väl mest för att jag hade med mig för tunna kläder. Nu har det ju börjat bli varmare, men det händer fortfarande att jag sitter med två tröjor och en jacka och fryser, inomhus! Som nu till exempel.

Det är just det som är grejen, alla hus har tunna väggar och enkelfönster. Kallt ute – kallt inne och vice versa. Kring 10-11 i morse var det T-shirtvärme när jag knallade upp för backen till campus, och hyffsat lagom inne på labbet. Efter lunch kom det regn och blåst, och strax blev det kallt även inne. Ibland sitter man o fryser inne i klassrummet, och är glad när man får komma ut i värmen utanför. Men men, i augusti blir det viss uppmot 36 grader, då lär jag inte behöva frysa längre.

Vi fick en labb från hyresvärden häromdagen, där det står att man ska betala ett tillägg om ~90 kronor i månaden för att få använda sin air-condition under sommarmånaderna. Snåljåpar.

Det senaste dagarna har körbärsträden börjat blomma över, de skära bladen fladdrar runt i vinden och lägger sig i rosa drivor här o var. Fint, o svårt att fånga på bild :)

Hälsningar

/Jonas

Inflyttad

Jag har hållit mig väl sysselsatt sen jag kom till Kyoto. Eftersom min studentlägenhet var öppen för inflyttning först sen i tisdags bodde jag på ett hostel i en vecka. Första dagarna gick snabbt åt till att fixa ID-kort, telefon och bank. ID-kortet tog merparten av en dag eftersom jag blev skickad till tre olika ställen i stan, och de första två var fel. För att få öppna bankkonto krävdes (förutom intyg på ansökt ID-kort) telefonnummer, så det blev nästa steg.

Telefonen

Jag kände mig nyfiken på Android, så jag föll för en HTC Desire HD. Gick in på Yodobashi (största elektronikbutiken), hejade på en SoftBank-tjej (SoftBank är japanska Vodafone, enda teleoperatören som hade just min telefon) och sade att jag ville bli kund. Hade kollat vad det kunde kosta hos Telia i Sverige som referens. Allt gick fint tills hon summerade de olika månadsavgifterna och jag insåg att det skulle kosta motsvarande 550:- i månaden (ca 300:- hos Telia) Det blev en riktig kalldusch och jag sade att jag var tvungen att fundera igenom det där lite. Frågade lite hur det låg till med andra telefoner hos andra operatörer och det var på ungefär samma nivå.

Efter lite tänkande på kvällen bestämde jag mig för att köra ändå. Så nästa dag klev jag in och sade till en ny tjej att jag hade bestämt mig. Hon sade något om att det var ju roligt och att jag hade tur och nånting annat som jag inte förstod. När vi väl hade satt oss ner för att fippla papper förstod jag vad hon sagt. På väggen bakom henne satt en poster som proklamerade att just idag var det kampanjpris på just min telefon: 1 yen!

Det är nästan overkligt, framförallt med tanke på att jag fick min förra telefon av en snäll Ericsson-kille på flygplatsen när jag var på väg till Japan sist. Nu fick jag dessutom studentrabatt på abonnemanget, och något paketpris som drog ner månadsavgiften ytterligare, så det blev ett riktigt hyggligt avtal.

Fantastiskt trevligt att kunna kolla kartor på telefonen när man knappt kan läsa namnen på gator, om det ens finns namn.

Till sist banken. Hittade en som erbjöd internetbank, och andra bloggare sade att de hade bra service. Internetbank är annars högst ovanligt i Japan, vanligtvis får man sin räkning i ett kuvert, går till posten för att betala, och håller koll på sitt konto med en bankbok. Ja, bankbok, i papper. De har tillochmed en maskin som man stoppar in boken i och som skriver i den automatiskt, men internetbank, icke.

Det känns roligt att ha fixat allt själv. Jag vet inte hur det gått till, mestadels har jag inte haft en aning om vad de pratar om, men med lite vilja och tålamod har jag tagit mig igenom helskinnad (och troligtvis inte helt skinnad).

Sen hann jag med att ha lite roligt. En heldag spenderades på ett onsen, bad med vatten från varma källor. Det fanns ett fint utomhusbad med utsikt över bergen. Badade, åt, sov middag i vilrummet och badade lite till. Nästa dag åkte jag till en trädgård med massor av plommonträd, de blommade precis (ser ut typ som körsbärsblom).

Tempelmarknad

På måndagen var jag på tempelmarknad, ungefär som en stor loppmarknad som bredde ut sig kring ett tempel. Riktigt skoj, mycket roliga grejer att titta på och gott om japansk torgmat. På vägen ut fastnade jag framförallt för ett gäng gubbar o gummor som sålde bonsaiträd. Fast för de flesta är man tvungen att sköta om för att de ska hålla sig fina. Pilla med ståltråd, klippa o ha sig. Det får jag ta och lära mig nån gång. Och hur får man hem dem på planet? (Jag har ju för vana att packa handbagaget fullt med allt som är tungt för att undvika övervikt på stora väskan =)

Lägenheten

På tisdagen flyttade jag hit till Mukaijima Gakusei Center. Känns skönt att ha ett eget krypin efter en vecka i sovsal. Det är inget ställe som imponerar, annat än priset, kring 2'300 kr i månaden, men det passar mig fint. Huset är ca 25 år gammalt, och området känns som ett miljonprogramsområde, med uteslutande gråa 10 till 15-våningars lägenhetskomplex och ett litet centrum i mitten. Jag har inget internet på rummet (ska nog skaffa men det var lite smådyrt) utan får hålla till godo med det trådlösa som finns i det gemensamma allrummet. Det är rysligt kallt, är ju inte riktigt van vid att ha en AC på hela tiden för att hålla värmen (och så är jag snål =)

Det finns bilder på www.flickr.com/photos/jspyro

Har hunnit skaffa säng, cykel, riskokare, 3 kg ris, fint te och en liten tekanna, så nu ska jag nog klara mig.

Tills vidare får microvågsugnen agera tekokare tills jag får mer pengar i maj.

Från en som var där (inte jag, en annan)

Jag har flyttat in temporärt på ett guesthouse här i Kyoto och bor i sovsal med tre andra. Började genast prata med en trevlig tysk som precis kommit från Tokyo. Han var på praktik på ett kontor på 7e våningen i Tokyo när jordbävningen slog till. Jag ville förstås gärna höra hur det var:

”Det är ju inte ovanligt att det gungar lite ibland, så när det började gick jag genast bort till fönstret för att se hur de andra höghusen såg ut (det var typ 40-våningshus i området) Men medans det ofta är över innan man har hunnit fundera färdigt på om det har börjat, så blev det just den här gången långsamt värre, och värre, och det började gnissla och låta innuti väggarna, som det aldrig gjort förr. Och det blev värre, och ännu värre. Det var en absurt syn att se antennerna på toppen av husen svaja så aggressivt att man trodde de borde gått av för länge sen. En kollega sade åt mig att ta skydd under ett skrivbord. Annars tycker man ju som utlänning att det är lite spännande och roligt med jordbävningar, men nu började det kännas lite konstigt så jag lydde snällt. Och det fortsatte bli värre. Min chef, som talar tyska men har bott i Japan i mer än 20 år, bad till gud under sitt skrivbord... ” (typ här ryser jag lite)

”...men när allt var över och vi gick ut hade huset klarat sig bra, det var bara saker från hyllor som rasat ner. Väl utanför byggnaden kom strax ett andra skalv, och det var en märklig syn att se alla höghus omkring en svaja runt som geléklumpar.”

Hans reflektion kring nyhetsrapporteringen och det som hänt var att det kändes taskigt att innerst inne veta att hundratusentals människor kämpar för att klara livhanken, medans det enda han själv under helgen fokuserat på är nyheterna kring kärnkraftsanläggningen.

Helt sant, den rapporteringen har ju till stor del överskuggat rapporteringen kring den mänskliga katastrofen. Än så länge har inte en kotte trillat av pinn av strålningsskador, och förmodligen kommer det heller inte att hända.

Bloggen återuppstår

Mån 14 mars, ca 23:30 i Japan, 15:30 i Sverige

Redan under flygningen till Japan, och efter de första dagarna med min vän här i Osaka har jag fått många intryck och många gånger tänkt ”Det här måste jag blogga om!”. Men det har varit saker som varit helt orelaterade till Jordbävningen, och det känns ändå som att jag måste börja med den.

Runt 16-tiden landar jag i Osaka. Planet ska fortsätta med en del av passagerarna till Tokyo, men strax efter landningen ombeds samtliga att stiga av, eftersom flygplatsen i Tokyo är avstängd pga. jordbävning. Det är ju inte till någon större förvåning att jordbävningar inträffar i Japan, så jag himlar lite med ögonen till den trevliga grannen i stolen brevid, som ska vidare till Tokyo, önskar honom lycka till och hoppas att han snart kommer iväg.

I ankomsthallen står en stor grupp japaner tätt samlade i ett för övrigt ganska tomt område. Jag tror först att de väntar på nån busstur, men sen ser jag att de är samlade kring en tv-skärm. Nånting brinner. ”Aha, säkert den där jordbävningen” - men jag har fortfarande svårt att tro att det är något vidare allvarligt.

Min vän, som skulle hämta mig på flygplatsen, meddelar att en tsunamivarning var utfärdad och att det inte var rekommenderat att fara ut och åka bil. Så jag tar bussen istället. (Jo, på bron mellan flygplatsen och fastlandet slog det mig att det var en lustig lösning, men jag förmodade lugnt att om bussen går så är det väl okej att åka)

Först på bussen, när jag får ett sms från en vän i Sverige, inser jag att det är illa.

I DN brukar det bara stå om Japan när de bytt premiärminister (lite drygt en gång om året) eller när det upptäckts att ett gäng 100+ :are egentligen gått hädan sedan länge medan pensionen plockats ut av företagsamma släktingar. (mindre nogräknade hade varit en bra beskrivning, men i det här fallet var ju 100-åringarna ännu mindre noga räknade). Hursomhelst insåg jag att det ska bra mycket till för att en jordbävning i Japan ska ha nyhetsvärde i Sverige.

När jag kom fram till min vän och hans familj, där TV:n stod på hela kvällen och konstant visade nyheter från det drabbade området, fick jag veta att det var den kraftigaste jordbävningen sedan mätningarnas början, den värsta på 100 år, att den slog till bara två timmar innan jag landade, och att Sendai, där jag bott i nästan ett år, är nära nog det värst drabbade området.

Men det är först nu två dagar senare som jag känner mig verkligt berörd.

Tanken har slagit mig att det är typiskt att jag missar en historisk händelse med två timmar. Även i Osaka kändes det rejält berättade min vän. Inte något ettrigt skakande, hoppande utan ett långsamt rullande, svajande, som en kraftig sjögång, och som varade ovanligt länge, typ två minuter.

I nyhetskanalen på TV:n blinkar det och plingar så fort ett jordskalv registreras, och sändningarna avbryts för en stund med information om vilka prefekturer (län) som drabbats och om det eventuellt är någon risk för tsunami. Så man är väl medveten om att det har fortsatt skaka, och att det även varit skalv närmare Tokyo. Här har det dock inte känts nånting överhuvudtaget, så det är nog därför jag har haft en viss distans. Det är ju den vanliga media-distansen. ”Brist på mat, filtar och vatten – okej, det var ju illa, samma visa varje gång. Hjälpen kommer, sen blir det bra”

Men idag har situationen riktigt sjunkit in och för första gången kan jag känna att det är riktigt riktigt illa. Hela familjen satt och tittade på kvällsnyheterna, de gick igenom antalet saknade ort efter ort, län efter län, och det var ingen av oss som var oberörd.

Jag får sova helt själv i mormorns hus några kvarter från huset där min kompis bor, för mormorn har blivit lite glömsk och fått flytta till ett hem. Det är ett gammalt hus med tunna väggar. Det finns en katt som ofta jamar utanför, men ibland har jag varit helt säker på att den lyckats ta sig in i något rum i huset. Det är ingen värme på i huset, enligt japansk tradition finns det istället en liten värmare i varje rum, som man slår på när man är där, och slår av när man går ut. Men jag är den som gärna brassar på en massa värme om man ändå snart ska ut, så det är ruggigt kallt. Jag har två tröjor och tunn jacka när jag går ner och borstar tänderna. Jag har två täcken och då blir det varmt, men första natten hade jag en arm utanför och den blev så kall att jag knappt ville ha in den under täcket (sen satte jag på värmen lite försiktigt).

Så när jag hör att man i Sendai är utan el, utan gas, utan bränsle, då förstår jag att det måste vara riktigt kyligt. Det ligger dessutom en bra bit norrut. På nätterna blir det runt noll, på dagarna runt 5, under 10 grader. Och i Sendai verkar många hus ha klarat sig hyffsat, längre norrut är ju allt helt ödelagt. Inte ens sjukhusen har längre någon värme. Där det finns vägar och bilar har bensinen på sina håll tagit slut. I landet som förmodligen uppfann konceptet 'lean production' (inga stora kostsamma lager, istället kommer varor till butik/fabrik precis när det behövs och så mycket som behövs) dröjer det förstås inte länge förns maten tar slut på hyllorna.

I delar av landet (typ länen kring Tokyo, inte ända ner hit till Osaka) ska nu elen börja ransoneras mellan olika områden, med 2-3 timmars strömavbrott i taget som cirkuleras mellan områden och prioritetsgrupper (sjukhus, trafikljus=hög prio, gatubelysning=låg prio) för att man ska kunna in ström i de drabbade områdena.

De vänner jag har fått kontakt med i Sendai har sagt att de lever, men att de knappast kan säga att det är ”OK”

Jag ryser.

Nyttigt att för en gångs skull få en känsla av vad det är att hamna i en katastrof.

Skönt att skriva av sig.

Det kommer snart mer.

/Jonas

Här finns förresten en mycket bra artikel angående kärnkraftsverket som pajade: http://bit.ly/joehmen