Thursday, April 28, 2011

Japanska konversationer

Jag tog en sväng till universitetsbiblioteket häromdagen för att se efter vad som fanns inom ämnet organisk kemi, skrivet på engelska (en knapp hyllmeter). På en annan hylla i engelska hörnan hittade jag några böcker om japanska och började bläddra lite. I en gammal bok, "How to speak politely in Japanese" hittade jag en del intressanta utläggningar:


Det verkar som att engelskan och japanskan har lite olika modeller för hur en konversation ser ut. De förklarade det såhär: I engelskan har man ofta en dialog, där person A gör ett uttalande, en åsikt, person B svarar med en annan osv. I japanskan har istället ofta något som kan liknas vid en delad monolog, där båda personerna växelvis deltar i att slutföra en tes.

En aspekt av detta kallas Aizuchi:

"about every 20 syllables, the speaker slows down and softens his speach to give room for the listener to respond with an aizuchi-word."

Det motsvaras väl i svenskan av ord som "mhm", "jaha", "jo det är sant" men i japanskan verkar det vara en väldigt viktig del av konversationer.

"the absence means that the listener has not understood or does not want to continue the conversation. "

Så om man inte fyller på med några ord vid givna tillfällen så blir den som pratar snart orolig och obekväm. Och här var en riktigt lustig observation:

"Sometimes the listener changes his aizuchi words from more polite ones to less polite ones to show that he is so absorbed in what the speaker is saying that he has forgotten all considerations of politeness."

Men den kanske största skillnaden är att det i japanskan betraktas som ett tecken på aktivt lyssnande och intresse när man avslutar någon annans meningar, medan det i engelskan ses som ohyfsat annat än om den som talar uppenbarligen söker efter ord. Det stod att man i Japan ofta trivs tillsammans med personer som har liknande erfarenheter, och det är just i de situationerna som man bäst kan gissa vad den andra personen håller på att säga, och således avsluta varandras meningar på rätt sätt. Och när man kan göra det, då känns det fint. Höjden av feel-good är när en hel grupp kan delta i samma konversation och fylla i varandras uttalanden, hela tiden med saker som de andra kan hålla med om, typ: (a):”hm, klockan börjar bli..” (b):”...lunchtid, ska vi gå ut o äta på...” (c):”..Nisses på hörnet, de har ju soppa på torsdagar”

Det stod också att vad vi västerlänningar uppfattar som att prata i ofullständiga meningar snarare ses som en artig inbjudan till övriga att avsluta meningen, och på samma gång ge dem möjlighet att uttrycka sina egna åsikter eller viljor. På ett kontor skulle någon kunna säga:

”Teet är klart så...” så att någon skulle kunna svara ”ja då dricker vi te!”

Men ännu bättre vore att säga: ”Teet är klart men...” så att chefen skulle kunna svara ”...just nu är det lite mycket att göra, så...” ”...det passar bättre lite senare, jag förstår” Det gäller att vara indirekt.

På tal om indirekt, att nämna precisa antal, tider och liknande är heller inte så artigt. Även om man vill ha precis fyra äpplen så ber man om ungefär fyra, för att lämna lite marginal åt lyssnaren. På samma sätt säger man att man kan ses ungefär imorgon, eller att man behöver låna ungefär 349 kronor till en bok man vill köpa.


Slutligen är man tydligen sällan tackam, bättre då att be om ursäkt.

Har man varit gäst hos någon ber man så mycket om ursäkt för att man tagit upp tid och plats, eller för att man stannat alldeles för länge och ställt till med besvär. På detta svarar värden att den är ledsen att den inte kunde uppbringa bättre underhållning eller godare mat än det som bjöds.

Fast man menar ju tack egentligen.

Och så den lämpliga frasen för att tacka för senast:

"Senjitsu-wa shitsure-itashimashita” (lit. I was rude the other day) :)



Från och med imorrn har jag 10 dagar ledigt. Vet inte vad jag ska ta mig till.

Det kommer nog lite bilder snart.

Hälsningar

/Jonas

Friday, April 15, 2011

Nya vardagen


Senaste tiden har jag haft färre och tillfällen att komma åt internet. Jag har ju ingen anslutning på rummet (kräver helårskontrakt) och det fria trådlösa nätverket i allrummet är numer oftast överbelastat. Så nu är labbet min enda tillflyktsort. Och det är väl som sig bör...


Sedan sist har jag hunnit börja mina kurser, kommit igång på labbet och träffat ett par nya vänner.

Varje kurs består av ett 90min-pass i veckan under en termin, så man läser en lagom mängd kurser samtidigt, och så dunkar man igenom lika många sluttentor innan man får gå på lov. På min kurs i avancerad organisk kemi är vi två stycken, jag och en japansk tjej som vill förbättra sin engelska.

På sistone är det tydligen något som alla japanska företag frågar efter – engelskakunskaper. (Utlänningar kommer dock inte undan så lätt, bland dem mäts man förstås efter sina japanskakunskaper) På materialkemikursen är vi tre, en fransos och en mexikan. Annars har jag knappt sett en enda västerlänning på campus. Det engelskspråkiga masterprogrammet är uppenbarligen hyffsat nytt, hittils är det nog mest studenter från Kina och Korea som vågat sig hit. Man känner sig lite som en pionjär.


Labbet var lite av en förvåning. Vi sitter tio personer vid ett långt skrivbord längs med ena väggen, precis bakom är det öppna bänkar för kemikalier och allmänt pill, och i ena hörnet står två gigantiska gamla dragskåp. Det blir lite bullrigt, men luktar oftast inte så illa.

Skiljer sig ju lite från Uppsala, där alla hade varsitt dragskåp, allt förvarades i ventilerade skåp och man hade skrivbord i separat rum. Att äta eller dricka inne på labbet var förbjudet, blotta tanken på det har alltid gett mig en konstig känsla i magen. Nu smusslar jag glatt chokladbitar från skrivbordslådan som alla andra – i alla fall de dagar jag inte stått vid dragskåpet.

Bilder på flickr.com/jspyro.


Japanerna undrar alltid om det inte är kallt i Sverige, och på sistone har jag börjat svara att jag aldrig frusit så mycket som här i Kyoto. När jag kom hit var det ju kallt mest jämt och det var väl mest för att jag hade med mig för tunna kläder. Nu har det ju börjat bli varmare, men det händer fortfarande att jag sitter med två tröjor och en jacka och fryser, inomhus! Som nu till exempel.

Det är just det som är grejen, alla hus har tunna väggar och enkelfönster. Kallt ute – kallt inne och vice versa. Kring 10-11 i morse var det T-shirtvärme när jag knallade upp för backen till campus, och hyffsat lagom inne på labbet. Efter lunch kom det regn och blåst, och strax blev det kallt även inne. Ibland sitter man o fryser inne i klassrummet, och är glad när man får komma ut i värmen utanför. Men men, i augusti blir det viss uppmot 36 grader, då lär jag inte behöva frysa längre.

Vi fick en labb från hyresvärden häromdagen, där det står att man ska betala ett tillägg om ~90 kronor i månaden för att få använda sin air-condition under sommarmånaderna. Snåljåpar.


Det senaste dagarna har körbärsträden börjat blomma över, de skära bladen fladdrar runt i vinden och lägger sig i rosa drivor här o var. Fint, o svårt att fånga på bild :)


Hälsningar

/Jonas