Saturday, March 26, 2011

Inflyttad

Jag har hållit mig väl sysselsatt sen jag kom till Kyoto. Eftersom min studentlägenhet var öppen för inflyttning först sen i tisdags bodde jag på ett hostel i en vecka. Första dagarna gick snabbt åt till att fixa ID-kort, telefon och bank. ID-kortet tog merparten av en dag eftersom jag blev skickad till tre olika ställen i stan, och de första två var fel. För att få öppna bankkonto krävdes (förutom intyg på ansökt ID-kort) telefonnummer, så det blev nästa steg.


Telefonen

Jag kände mig nyfiken på Android, så jag föll för en HTC Desire HD. Gick in på Yodobashi (största elektronikbutiken), hejade på en SoftBank-tjej (SoftBank är japanska Vodafone, enda teleoperatören som hade just min telefon) och sade att jag ville bli kund. Hade kollat vad det kunde kosta hos Telia i Sverige som referens. Allt gick fint tills hon summerade de olika månadsavgifterna och jag insåg att det skulle kosta motsvarande 550:- i månaden (ca 300:- hos Telia) Det blev en riktig kalldusch och jag sade att jag var tvungen att fundera igenom det där lite. Frågade lite hur det låg till med andra telefoner hos andra operatörer och det var på ungefär samma nivå.

Efter lite tänkande på kvällen bestämde jag mig för att köra ändå. Så nästa dag klev jag in och sade till en ny tjej att jag hade bestämt mig. Hon sade något om att det var ju roligt och att jag hade tur och nånting annat som jag inte förstod. När vi väl hade satt oss ner för att fippla papper förstod jag vad hon sagt. På väggen bakom henne satt en poster som proklamerade att just idag var det kampanjpris på just min telefon: 1 yen!

Det är nästan overkligt, framförallt med tanke på att jag fick min förra telefon av en snäll Ericsson-kille på flygplatsen när jag var på väg till Japan sist. Nu fick jag dessutom studentrabatt på abonnemanget, och något paketpris som drog ner månadsavgiften ytterligare, så det blev ett riktigt hyggligt avtal.

Fantastiskt trevligt att kunna kolla kartor på telefonen när man knappt kan läsa namnen på gator, om det ens finns namn.

Till sist banken. Hittade en som erbjöd internetbank, och andra bloggare sade att de hade bra service. Internetbank är annars högst ovanligt i Japan, vanligtvis får man sin räkning i ett kuvert, går till posten för att betala, och håller koll på sitt konto med en bankbok. Ja, bankbok, i papper. De har tillochmed en maskin som man stoppar in boken i och som skriver i den automatiskt, men internetbank, icke.

Det känns roligt att ha fixat allt själv. Jag vet inte hur det gått till, mestadels har jag inte haft en aning om vad de pratar om, men med lite vilja och tålamod har jag tagit mig igenom helskinnad (och troligtvis inte helt skinnad).

Sen hann jag med att ha lite roligt. En heldag spenderades på ett onsen, bad med vatten från varma källor. Det fanns ett fint utomhusbad med utsikt över bergen. Badade, åt, sov middag i vilrummet och badade lite till. Nästa dag åkte jag till en trädgård med massor av plommonträd, de blommade precis (ser ut typ som körsbärsblom).


Tempelmarknad

På måndagen var jag på tempelmarknad, ungefär som en stor loppmarknad som bredde ut sig kring ett tempel. Riktigt skoj, mycket roliga grejer att titta på och gott om japansk torgmat. På vägen ut fastnade jag framförallt för ett gäng gubbar o gummor som sålde bonsaiträd. Fast för de flesta är man tvungen att sköta om för att de ska hålla sig fina. Pilla med ståltråd, klippa o ha sig. Det får jag ta och lära mig nån gång. Och hur får man hem dem på planet? (Jag har ju för vana att packa handbagaget fullt med allt som är tungt för att undvika övervikt på stora väskan =)


Lägenheten

På tisdagen flyttade jag hit till Mukaijima Gakusei Center. Känns skönt att ha ett eget krypin efter en vecka i sovsal. Det är inget ställe som imponerar, annat än priset, kring 2'300 kr i månaden, men det passar mig fint. Huset är ca 25 år gammalt, och området känns som ett miljonprogramsområde, med uteslutande gråa 10 till 15-våningars lägenhetskomplex och ett litet centrum i mitten. Jag har inget internet på rummet (ska nog skaffa men det var lite smådyrt) utan får hålla till godo med det trådlösa som finns i det gemensamma allrummet. Det är rysligt kallt, är ju inte riktigt van vid att ha en AC på hela tiden för att hålla värmen (och så är jag snål =)

Det finns bilder på www.flickr.com/photos/jspyro

Har hunnit skaffa säng, cykel, riskokare, 3 kg ris, fint te och en liten tekanna, så nu ska jag nog klara mig.

Tills vidare får microvågsugnen agera tekokare tills jag får mer pengar i maj.

Tuesday, March 15, 2011

Från en som var där (inte jag, en annan)

Jag har flyttat in temporärt på ett guesthouse här i Kyoto och bor i sovsal med tre andra. Började genast prata med en trevlig tysk som precis kommit från Tokyo. Han var på praktik på ett kontor på 7e våningen i Tokyo när jordbävningen slog till. Jag ville förstås gärna höra hur det var:

”Det är ju inte ovanligt att det gungar lite ibland, så när det började gick jag genast bort till fönstret för att se hur de andra höghusen såg ut (det var typ 40-våningshus i området) Men medans det ofta är över innan man har hunnit fundera färdigt på om det har börjat, så blev det just den här gången långsamt värre, och värre, och det började gnissla och låta innuti väggarna, som det aldrig gjort förr. Och det blev värre, och ännu värre. Det var en absurt syn att se antennerna på toppen av husen svaja så aggressivt att man trodde de borde gått av för länge sen. En kollega sade åt mig att ta skydd under ett skrivbord. Annars tycker man ju som utlänning att det är lite spännande och roligt med jordbävningar, men nu började det kännas lite konstigt så jag lydde snällt. Och det fortsatte bli värre. Min chef, som talar tyska men har bott i Japan i mer än 20 år, bad till gud under sitt skrivbord... ” (typ här ryser jag lite)

”...men när allt var över och vi gick ut hade huset klarat sig bra, det var bara saker från hyllor som rasat ner. Väl utanför byggnaden kom strax ett andra skalv, och det var en märklig syn att se alla höghus omkring en svaja runt som geléklumpar.”


Hans reflektion kring nyhetsrapporteringen och det som hänt var att det kändes taskigt att innerst inne veta att hundratusentals människor kämpar för att klara livhanken, medans det enda han själv under helgen fokuserat på är nyheterna kring kärnkraftsanläggningen.

Helt sant, den rapporteringen har ju till stor del överskuggat rapporteringen kring den mänskliga katastrofen. Än så länge har inte en kotte trillat av pinn av strålningsskador, och förmodligen kommer det heller inte att hända.

Bloggen återuppstår

Mån 14 mars, ca 23:30 i Japan, 15:30 i Sverige


Redan under flygningen till Japan, och efter de första dagarna med min vän här i Osaka har jag fått många intryck och många gånger tänkt ”Det här måste jag blogga om!”. Men det har varit saker som varit helt orelaterade till Jordbävningen, och det känns ändå som att jag måste börja med den.


Runt 16-tiden landar jag i Osaka. Planet ska fortsätta med en del av passagerarna till Tokyo, men strax efter landningen ombeds samtliga att stiga av, eftersom flygplatsen i Tokyo är avstängd pga. jordbävning. Det är ju inte till någon större förvåning att jordbävningar inträffar i Japan, så jag himlar lite med ögonen till den trevliga grannen i stolen brevid, som ska vidare till Tokyo, önskar honom lycka till och hoppas att han snart kommer iväg.

I ankomsthallen står en stor grupp japaner tätt samlade i ett för övrigt ganska tomt område. Jag tror först att de väntar på nån busstur, men sen ser jag att de är samlade kring en tv-skärm. Nånting brinner. ”Aha, säkert den där jordbävningen” - men jag har fortfarande svårt att tro att det är något vidare allvarligt.

Min vän, som skulle hämta mig på flygplatsen, meddelar att en tsunamivarning var utfärdad och att det inte var rekommenderat att fara ut och åka bil. Så jag tar bussen istället. (Jo, på bron mellan flygplatsen och fastlandet slog det mig att det var en lustig lösning, men jag förmodade lugnt att om bussen går så är det väl okej att åka)

Först på bussen, när jag får ett sms från en vän i Sverige, inser jag att det är illa.

I DN brukar det bara stå om Japan när de bytt premiärminister (lite drygt en gång om året) eller när det upptäckts att ett gäng 100+ :are egentligen gått hädan sedan länge medan pensionen plockats ut av företagsamma släktingar. (mindre nogräknade hade varit en bra beskrivning, men i det här fallet var ju 100-åringarna ännu mindre noga räknade). Hursomhelst insåg jag att det ska bra mycket till för att en jordbävning i Japan ska ha nyhetsvärde i Sverige.

När jag kom fram till min vän och hans familj, där TV:n stod på hela kvällen och konstant visade nyheter från det drabbade området, fick jag veta att det var den kraftigaste jordbävningen sedan mätningarnas början, den värsta på 100 år, att den slog till bara två timmar innan jag landade, och att Sendai, där jag bott i nästan ett år, är nära nog det värst drabbade området.

Men det är först nu två dagar senare som jag känner mig verkligt berörd.

Tanken har slagit mig att det är typiskt att jag missar en historisk händelse med två timmar. Även i Osaka kändes det rejält berättade min vän. Inte något ettrigt skakande, hoppande utan ett långsamt rullande, svajande, som en kraftig sjögång, och som varade ovanligt länge, typ två minuter.

I nyhetskanalen på TV:n blinkar det och plingar så fort ett jordskalv registreras, och sändningarna avbryts för en stund med information om vilka prefekturer (län) som drabbats och om det eventuellt är någon risk för tsunami. Så man är väl medveten om att det har fortsatt skaka, och att det även varit skalv närmare Tokyo. Här har det dock inte känts nånting överhuvudtaget, så det är nog därför jag har haft en viss distans. Det är ju den vanliga media-distansen. ”Brist på mat, filtar och vatten – okej, det var ju illa, samma visa varje gång. Hjälpen kommer, sen blir det bra”

Men idag har situationen riktigt sjunkit in och för första gången kan jag känna att det är riktigt riktigt illa. Hela familjen satt och tittade på kvällsnyheterna, de gick igenom antalet saknade ort efter ort, län efter län, och det var ingen av oss som var oberörd.


Jag får sova helt själv i mormorns hus några kvarter från huset där min kompis bor, för mormorn har blivit lite glömsk och fått flytta till ett hem. Det är ett gammalt hus med tunna väggar. Det finns en katt som ofta jamar utanför, men ibland har jag varit helt säker på att den lyckats ta sig in i något rum i huset. Det är ingen värme på i huset, enligt japansk tradition finns det istället en liten värmare i varje rum, som man slår på när man är där, och slår av när man går ut. Men jag är den som gärna brassar på en massa värme om man ändå snart ska ut, så det är ruggigt kallt. Jag har två tröjor och tunn jacka när jag går ner och borstar tänderna. Jag har två täcken och då blir det varmt, men första natten hade jag en arm utanför och den blev så kall att jag knappt ville ha in den under täcket (sen satte jag på värmen lite försiktigt).

Så när jag hör att man i Sendai är utan el, utan gas, utan bränsle, då förstår jag att det måste vara riktigt kyligt. Det ligger dessutom en bra bit norrut. På nätterna blir det runt noll, på dagarna runt 5, under 10 grader. Och i Sendai verkar många hus ha klarat sig hyffsat, längre norrut är ju allt helt ödelagt. Inte ens sjukhusen har längre någon värme. Där det finns vägar och bilar har bensinen på sina håll tagit slut. I landet som förmodligen uppfann konceptet 'lean production' (inga stora kostsamma lager, istället kommer varor till butik/fabrik precis när det behövs och så mycket som behövs) dröjer det förstås inte länge förns maten tar slut på hyllorna.

I delar av landet (typ länen kring Tokyo, inte ända ner hit till Osaka) ska nu elen börja ransoneras mellan olika områden, med 2-3 timmars strömavbrott i taget som cirkuleras mellan områden och prioritetsgrupper (sjukhus, trafikljus=hög prio, gatubelysning=låg prio) för att man ska kunna in ström i de drabbade områdena.

De vänner jag har fått kontakt med i Sendai har sagt att de lever, men att de knappast kan säga att det är ”OK”

Jag ryser.

Nyttigt att för en gångs skull få en känsla av vad det är att hamna i en katastrof.

Skönt att skriva av sig.

Det kommer snart mer.

/Jonas


Här finns förresten en mycket bra artikel angående kärnkraftsverket som pajade: http://bit.ly/joehmen