Mat

Det var en lustig sak jag fick höra av en av mina Japanska vänner när vi pratade om Svensk mat.
I Japan äter man inte kräftor. Tvärtom, de kan snarare ses som husdjur!
Jag har iof hört att man inte äter dem i Turkiet heller, de exporterar rubbet. Och vår Japanskalärare har fugu, Japansk giftig blåsfisk som husdjur. Men att man överhuvudtaget inte äter kräftor kom som en smärre chock. Det är nämligen inte särskillt mycket man inte äter i Japan.
Att äta goa grejer, även om man ibland kan få pröjsa lite mer, har börjat bli lite av ett intresse sen jag kom till hit. Så jag är förstås lite extra glad att jag haft chans att testa allt som jag har. Med så många hemmafruar är det knappast förvånande att matkulturen är så populär och utvecklad. Det finns otroligt mycket spännande att sätta i sig, och då har jag inte ens börjat prata om avdelningen Sötsaker!
Här är några erövringar under året:

Kyckling-sashimi
Rå kyckling i fina, välputsade bitar som man doppar i nån sås och äter ungefär som om man äter rå fisk. Minns tyvärr inte riktigt vad det var i såsen, men gott var det.

Tonfisk-natto
Natto är en slags fermenterad (rutten) böna, lite som Japans motsvarighet till surströmming dock med något svagare odör. Under fermenteringen bildas ett slags superslemmigt klistrigt slem som kan dras ut till närmast oändligt långa trådar. Trots allt detta är det fortfarande hyffsat populärt, själv har jag dock inte funnit tjusningen i det. Men jag åt det blandat med rå finhackad tonfisk en gång - supergott!

Karp
Under mitt homestay passerade vi en liten karpdam och mina värdföräldrar förklarade att det är många Japaner som har som hobby att anlägga sin egen karpdam och odla upp ett par präktiga exemplar. Sen äter man upp dem! De förstod av min min att jag inte ätit karp förut och körde förbi matbutiken på vägen hem för att plocka upp lite färsk rå karp. Man åt den som den var, skuren i lagoma skivor som man doppade i nån lite senapssyrlig sås. Med tanke på att fisken äter typ skräp, smuts och sjögräs - I Sverige har man den ibland i dammar för att hålla vattnet klart - så var det förvånansvärt gott. Rå fisk i sig tycker jag sällan smakar någonting alls, men med såsen var det perfekt.

Sjögurka
Hade erkänt svårt att hålla masken när jag fick höra vad jag hade på talriken inne på en traditionell sushirestaurang tillsammans med värdfamiljen och deras vänner. Samtidigt var jag rätt glad och nyfiken. Det var också en riktigt intressant konsistens som är svår att förklara. Närmast liknar det nog bläckfisk i det att den är fullständigt len och strukturlös, lite gummiaktig. Det känns som om tänderna borde studsa iväg men istället glider de på något vis långsamt igenom "köttet"
För jag undrar huruvida det klassas till djur- eller växtriket...
Men tja, det var egentligen inte så dumt. Jag har ätit det igen.

Sjöborre
Det här lilla djuret (?) förvånade mig en aning. Jag undrar hur det ser ut när man öppnar upp en från början, det man får på (i) tallriken är en lös, kraftigt orangefärgad...skapelse som ser ut lite som en liten säck med fiskrom. I sig själv är den lite åt det bittra hållet, jag åt det på en skål med ris tillsammans med lika delar rå laxrom. Jädrar vad gott. Mjällt är bara förnamnet.

Ostron
Jag hade aldrig ätit ostron innan jag kom till Japan och om någon hade föreslagit det så hade jag förmodligen frågat vad det fanns för alternativ. Första gången fick jag ett grillat ostron, grillat i skalet, förmodligen det vanligaste sättet att äta dem i Japan. Och det var väl okej. Smakade mycket hav och det var roligt att ha provat men det kändes inte riktigt som att jag hade gjort det på "riktigt" förns jag ätit ett rått. Och det var fortfarande inget självändamål.
Men så var vi på utflykt med kulturklassen och vår lärare hade arrangerat ett möte med en lokal ostronodlare. Han tyckte det var roligt att träffa oss och få berätta lite, hans förfader hade nämligen själv varit och pluggat ostronodling i Frankrike när det begav sig, och var den som förde med sig kulturen på riktigt till Japan. Efteråt när vi kom ut på gårdsplanen stod det ett gäng damer och grillade ostron så det stod härliga till, de hade med sig en hel tunna ostron, förmodligen fiskade samma dag och det var bara att äta så mycket man orkade. Fantastiskt gott! Jag insåg att jag troligtvis aldrig kommer ha chans att äta såpass färska ostron igen, och passade på att fråga om man kunde få dra i sig ett rått. Ostronmästaren själv log glatt och lirkade flinkt upp skalet på ett gigantiskt exemplar och räckte över. Det var knappt att det fick plats i munnen, förmodligen såg jag skräckslagen ut medans jag kämpade ner det. Betyg: Det var väl varken jättegott eller hemskt. Lite spännande, men får jag välja skulle jag nog satsa på de grillade.

Sendai's specialitet.
Jag hade ju inte kunnat åka hem utan att prova stadens stolta specialitet, välkänt i hela landet. Kotunga. Traditionellt tillsammans med soppa på svans. Nog för att det var länge sedan jag fick en redig köttbit men det här var skitgott! Det är ett väldigt kompakt kött men skuret i halvtunna skivor som dessutom skåras innan de grillas funkar det fint. Soppan var inte heller dum, en klar buljong med en bit svans i, ett par kotor, tillsammans med lite finskuren kål. Yum!

Men det behöver ju inte bara vara finsmakeri. Näst efter (eller före?) nudlar har ris med currysås blivit i det närmaste en nationalrätt. En kväll drog vi till en restaurang som serverar hela ett kilo ris med currysås som en portion. Kassörskan kunde inte hålla ansiktet när vi förkunnade att vi ville ha en tallrik var. På vägen dit försökte jag föreställa mig hur mycket det kunde vara men misslyckades.
De plockade fram sina största tallrikar, större än vad som hemma kan kallas för pizzatallrik. När de hävde upp riset insåg jag att ett kilo är en hel del. Sen kom såsen, skopa efter skopa. I skolkafeterian brukar man få en eller möjligtvis två. Men jag lyckades till min förvåning sätta i mig alltihop. Och bästa av allt var nästan priset, ca 45:- SEK.
Valde att promenera hem.

Det är få saker man inte äter i Japan.
/Jonas

A Japanese Wedding

(from my Kagoshima homestay earlier this year)
I have been staying with a japanese countryside family for two weeks
and it is almost time to leave. I have been invited to attend a traditional japanese wedding, just six hours before my flight.

We meet at a hotel where the party will later be held.
Only the family of the bride and groom will attend the ceremony at the shrine, friends and guests will arrive later. The families of the couple assemble in separate rooms with tatami mats. As people drop in, they greet the allready arrived by kneeling on the floor and bowing deeply, the head almost touching the floor for several seconds.
Some of the women most closely related to the family are dressed in kurotomesode, the most formal of all kimono. The designs are different yet they look strikingly similar. Black with family crests printed on the arms, back and shoulders. Golden belt and flower patterns surrounding the feet and legs in orange and red. The men are wearing black suits with white shirt and white tie. The fathers of the married to-be are wearing classic tuxedoes.
We get on the rented bus that will take us to the shrine, some 20 people.
The groom steps on the bus and is greeted with congratulations. He is wearing a black traditional mens kimono. Finally the bride arrives, all dressed in a shining white kimono, quite different from the normal style. Her head is hidden in a big white hood with some internal framing to keep its volume. She is constantly followed by a kimono-dressed woman that tends to her wedding kimono, helping her to sit down and patching up the make-up. There is also one or two other women who hold umbrellas, open dors for her etc.

At the temple the equivalent of a baptism has just finished. We take off our shoes and step up to the square platform, the two families on either side and the couple seated in the middle. The ceremony last for about 30 minutes and contains the usual chanting of priests, plates of food presented to the couple and then offered to the gods, the sharing of some drops of sake and finally the rings, a tradition imported from the christian counterpart.
As we leave the shrine, several groups of people are waiting in line for their ceremonies, carrying infant babies dressed in - kimono.
I cant help thinking of the shrine as a ceremonial McDonalds, one short ceremony after the other. Get in, do your job and get out.

Back at the hotel we get a group picture taken and enter the main hall.
It is huge. People are seated around big round tables spread across the floor. On one side there is a stage, on the other a podium with a big flower-filled table with two chairs for the couple. The tables closest to the couple are for important guests like company bosses, the families are seated at the far end. The couple enters, the bride now dressed in a luxurious red kimono.
The party starts with a video prestentation of the couple, how they met, their education, what they are doing and what they see in each other. Then the honored guests, the bosses of the companies that the couple is working for, make their good luck speach and then we start eating.

The amount of food is staggering. Beer and sake is continuously provided. The table is set with at least four plates. Eggplant, tempura, lobster-terrine, a small sweet and something unidentifiable. As we eat the staff keep on bringing in new courses. Sashimi so beautifully arranged even a nobel-prize dinner would look dull, served on a plate filled with ice. Another plate with the best sushi I've ever tasted, a small piece of excellent beef, pink udon in soup, another bowl of soup, steamed egg and fruit. Soon, the bride and groom make a gracious exit to change clothes. They enter again wearing a four-button suit and beautiful white wedding dress. During the dinner, people grab a bottle of beer and their glass from the table and walk over to toast together with the host families, relatives or friends. Different entertainers from the invited guests and families take the stage, singing or speaking. At one point a group of friends of the groom walk in wearing next to nothing, display their beer-drinking abilities and invite the groom to the stage, he gets undressed and then smacked with a kind of folded paper bat for his past sins. He is also smacked by his wife, and they then exit to dress up in new outfits yet again.
The light is lowered and curtains withdrawn to reveal the couple in elegant black suit and voluminous pink dress. They are holding a candle together and pass through the room lighting candles at each table. Then they make a tearfilled speach to their parents and parents-in-law. About how much they love them and that they apologize for mistakes that they've made in their lives.
The parents respond to grant their child forgiveness and ultimately, to wish the couple good luck in the future as they leave their families to start a new one.
They all exit the room together and line up outside to say goodbye to all the guests.
Before the last guests have left the room, a host of waitresses and servants come streaming in to take care of all the dishes.
Within the hour, another wedding party will begin.

Guam

Mitt sommarlov börjar den 28 Juli och slutar (senast) 8 augusti då vi har avslutningsceremoni. Dessförinnan är det nog bäst om jag hunnit packa mina paltor och städat ur rummet. Sen åker jag hem typ den 10e.
Så det var utan ett uns skam i kroppen som jag åkte iväg på en smygsemester till söderhavsön Guam med några kompisar förra veckan. Förväntningarna var höga.
Guam ligger typ halvvägs mellan Papua Nya Guinea och Japan, mitt ute i ingenstans. Förutom under regnperioden är vädret alltid vackert. Tror jag. Det är ju en paradisö.
Den ägs av USA och en stor del av ytan hör till militära baser. Den andra sysselsättningen är turism, typ 80% av alla turister är japaner. Tror det är för japaner ungefär vad Mallorca eller Kanarieöarna är för svenskar - alla känner till det.
Oj vad varmt det var! Jag klev ut från flygplatsen klockan 04 på morgonen och taxichaffisarna satt utanför och väntade i hawaiiskjorta (guamskjorta?) På kvällarna var det runt 28° och jag vet inte hur varmt på dagen, och fuktigt. Min taxichaffis frågade om jag var intresserad av en Happy ending varpå jag fick förklaringen att det börjar med massage och slutar med... mm det du.
Det var nu inte så högt på listan av prioriteringar, jag var nöjd om han kunde ta mig till hotellet.
Inte nog med att han förmodligen tog en väl lång väg för att komma fram, eftersom dollarsedlarna är så förbaskat lika råkade jag förväxla en en-dollarsedel med en hundring... Surt. Försökte trösta mig med att det hade blivit ungefär lika dyrt i Sverige men det bet inte riktigt.
Hursom, stranden var underbar! Det där klarblåa vattnet...vykortslikt.
Längs med huvudstråket var det naturligtvis mäkta turistigt. Alla stora varumärken trängdes (japaner älskar märkesprylar, var och varannan student har LuisVuitton-plånbok) och mellan dem diverse sjaskiga nattklubbar etc. Att hyra grejer eller göra aktiviteter, typ surfa, vattenscooter etc. var lite smådyrt så vi nöjde oss med soldyrkan, shopping, en tur till K-mart och junkfood. På onsdagen var vi två som hyrde cyklar för att ta oss till en lättare vandringsled, men min kompis föll i en kurva och fick åka till sjukan för att sys. Jag frågade hur många stygn och fick till svar att det gick åt fyra paket sutur...600 dollar slutade det på och då fick han studentpris. Surt.
Men han(vi) lärde oss vikten av reseförsäkring (det hade han inte). Indrivaren var en hemskt trevlig och mycket pratsam prick, det slutade med att han skjutsade oss till sitt hem och bjöd på en påse hemplockad mango - det stod ett gäng maffiga mangoträd på hans bakgård. Det kan man ju knappt drömma om!
Det vi saknade var ett körkort. Man hade kunnat hyra bil för inte mycket mer än för en cykel och det hade blivit så mycket roligare. Utan bil eller dyra gruppresor på ön är man nästintill orörlig och förvisad till allt det turistiga. It's Amerika.
Så jag var rätt nöjd efter tre dar, de andra stannade fyra. Rejält välgrillad och en aning bakis tog jag 04-flyget tillbaks till Osaka. Eftersom dagen var ung passade jag på med en dagstur till Nara, Japans första huvudstad. Väldigt lustigt ställe. De har ett enormt parkområde där rådjur springer omkring vilt, utan inhägnader. De var nu i det närmaste tama och ständigt på jakt efter mumsbitar från turister, varför bemöda sig att äta gräs när man kan bli matad med kakor? Överallt såldes speciella rådjurskex som man fick mata dem med. Det var en upplevelse. Jag var helt nöjd med att bara promenera runt ett par timmar fram tills eftermiddagen. En av de mysigaste platserna i Japan och mångas favorit.
På återseende!
/J

Nypremiär

(Bild: Kvinna i 12-lagers kimono från 1100-talet)
Jisses. Nog för att jag var beredd på att tiden skulle gå snabbt, (Jag har ju roligt) men nu är det helt ofattbart hur jag för x månader sen tänkte att jag kunde vänta en vecka med nästa inlägg på bloggen tills jag hade nån ny bild att lägga upp. Det är så mycket som händer och så mycket man funderar på, hela tiden tänker jag att "det här vore roligt att lägga upp på bloggen"
Jag tänkte skriva när jag låg sjuk på julafton och missade en skidresa. Jag tänkte skriva när jag njöt av sommarvärme redan i Mars och jag tänkte skriva alla de gånger jag pratat med någon intressant människa och fått en ny liten synvinkel på någon liten men än så intressant detalj. Men det bidde inte så.
Just nu sitter jag mellan två halvsovande japaner längst bak i ett seminarierum. Tyckte att 5 timmars seminarie på fackjapanska lät som ett utmärkt tillfälle att få något gjort.
Under mitt två månaders vårlov har jag tagit mer än 2000 bilder, och jag önskar mest av allt att tiden bara kunde stanna för en månad så jag kunde hinna redigera alltihop.
Hann med 3 olika badhus på 24 timmar och en snöfestival i Sapporo. Sen firade jag födelsedag i Korea och besökte kalla krigets sista frontzon, den mellan nord- och sydkorea. Därefter bodde jag två veckor hos en familj lång ut på landsbygden i södra Japan. De pratade inte ett ord japanska men vi kirrade det tillsammans och jag hade en underbar tid och nu fullkomligt bubblar jag av glädje varje gång någon japan berömmer mig för min japanska. (de må säga det av artighet men jag suger åt mig som en svamp - förut visste jag ju att det var lögn) Och bäst av allt, sista dagen innan jag åkte fick jag följa med på ett traditionellt japanskt bröllop!
Samma dag som jag kom hem hann jag packa upp, tvätta, skriva på för stipendiet, packa igen, ta tre djupa andetag och sen for jag iväg till Kyoto för en vecka.
Det japanska folkets kärlek för Körsbärblommningen, sakura, är något som saknar motstycke och det är lätt att svepas med. Således var det med stor oro jag åkte till Kyoto en vecka innan april, som anses som den månad då blommningen brukar komma igång just där. Att missa en sån grej, dessutom tillsammans med sin nyfunna flickvän, vore lite som att missa sin egen nobelprisfest.
Men, precis som jag haft tur med typ allting annat det här året hade jag även tur den här gången.
Och nog är det något att se alltid, både sakura och Kyoto. Mer om det senare.
Sen hann jag plugga lite innan det var det var dags för Golden Week, en samling helgdagar som, om de infaller lämpligt, kan bilda en mastig semestervecka från en helg till nästa. Nu var det inte riktigt såpass, men jag hann med en tur till Tokyo igen. Och jag vill redan dit igen.
Nästa vecka ska jag helt oförskämt smita iväg med några vänner till Guam, en söderhavsö mitt ute i ingenstans. Halva ön är en amerikansk militärbas, resten är en enda stor beach-resort.
Hemma i Sverige har ni väl fått sommarlov vid det här laget, för mig dröjer det tills slutet av Juli så jag skäms inte ett dugg =)
Jag har satt igång på riktigt på labbet den här terminen, en tidig dag går jag hem vid åtta på kvällen, desto oftare stannar jag till 22, 23, typ fem dar i veckan. Och det går frammåt, oftast.
När jag skriver det här är det två månader och tio dar tills jag blir tvungen att flytta hem igen. Förutom svenskt bröd och katten är det inte mycket jag saknar egentligen. Fast det ska man väl inte säga...
På återseende, alldeles snart. =)